Is Mother Dead

The relationship between mother and son and mother and daughter is different, because the mother is a mirror in which the daughter sees her future self and the daughter is a mirror in which the mother sees her lost self.

If we knew, if we understood when we were young how crucial childhood is, no one would ever dare have children.

We all carry our mothers like a hole in our souls, small or big, living or dead.

The relationship of a work of art to reality is uninteresting, the work’s relationship to the truth is crucial; the true value of the work doesn’t lie in its relationship to a so-called reality, but in its effect on the observer.

The lie some people need to live can be the undoing of others.

It’s understandable that parents, once they are older and wiser, want their children to look at them afresh. But no one can expect or demand of the children that they forget the image of their mother as they experienced her in their childhood or that they erase the image of their mother created over the first thirty years of their life and instead see her objectively as a seventy or eighty-year-old.

The mother in real life, our experience of the individual, actual mother, is interwoven with the mythical mother, poor Mum and every mother and I who all bear the mythological cross.

I wonder if Mum always felt that being my mum was incompatible with being herself?

I don't miss anyone, the only thing I might miss is insight.

Someone who is in regular contact with their mother and who talks about the past with her, helps re-create the past, together they make history.

A mother can never be an ordinary human being to her children, and I am one of her children.

Jag bodde i hennes kropp i nio månader, hon födde mig under smärta och såg till att jag inte dog, jag sög mjölk ur hennes bröst, hon tvättade min kropps avfallsämnen och klädde mig i rena kläder, lade mig i en säng, jag utgår ifrån att den var varm. Hon vyssjade och bar mig, även om det var med största ambivalens, borstade mina tänder när de kom, lärde mig att prata [..] Den människa jag en gång upplevde mig själv som en del av, var symbiotisk med, totalt beroende av på alla sätt, den som om den försummade mig hotade min existens och som jag därför följde med argusögon, med öronen på skaft, hade hela min sinnesapparat riktad mot, vad viskade hon i mitt öra då hon vyssjade och bar mig, den första sång jag höra fick

Jag kör med hjärtat i halsgropen, det dunkar i svalget medan jag närmar mig, jag vet inte vad jag ger mig in i, det är det jag ska ta reda på. Satte mig i bilen annorlunda än jag brukar, vad som än händer kommer jag att lära mig något om mig själv, jag är nyfiken på vad det är.

Jag tänker på älgens svarta ögon och ritar dess tunga jordbundna gång med kolkrita, jag kan lämna in kolteckningar till den retrospektiva. Jag går ut och lägger mig på vallen, sluter ögonen och känner efter hand en intensiv fysisk kontakt med den knöliga mossan under mig, fukten från marken som långsamt sipprar upp i anoraken och överdragsbyxorna och gör mig våt och jag sjunker inåt i mig själv och känner jordens våta tyngd dra mig till sig och det blir klart för mig att det inte är till himlen vi ska vända oss, utan nedåt